Twilight- Me As Bella

När vi kom in i klassrummet gick Angela och satte sig vid ett exakt likadant laboratoriebord som jag hade haft på min gamla skola. Hon hade redan en bordsgranne. Jag surade en sekund- vad var det för fel på mig, då? Men faktum var att båda två platser vid alla bord var upptagna. Utom ett. Ungefär vid mittgången satt han, Edward Cullen. Precis när jag passerade stelnade han till. Han stirrade på mig igen, mötte min blick med ett ursinnigt uttryck i ansiktet. Vad hade han imot mig?! Jag vände mig hastigt och irriterat om. Jag snubblade över en bok som låg på golvet. Jag blev tvingad att gripa tag i ett bord för att inte trilla. Jag rodnade och svor tyst. Flickan som satt vid bordet fnissade lite åt mig. Jag rodnade av att alla i klassrummet stirrade på mig. Flickan som hade fnissat fick en arg blick tillbaka. Jag kom snabbt tillbaka till där jag var. Hans ögon hade varit svarta, alldeles korpsvarta. Jag är säker på det. Mr Banner gav mig en bok utan att tvinga mig prestentara mig själv. Jag visste inte riktigt om jag var tacksam eller inte. Och naturligtvis så hade han inget annat val än att skika mig till den enda lediga platsen i rummet. Den brevid Cullen. Jag fattar inte varför han är så himla fientlig mot mig? Jag mötet hans kalla blick när jag satte mig. Han flyttade sig så långt ifrån mig som bordet tillät och satte sig på kanten på stolen med bortvänt ansikte. Jag stirrade på honom och hoppades att jag lyckades förmedla det jag ville till honom- Va f*n har jag gjort dig?- innan jag halvhjärtat försökte lyssna på läraren. Cellbiologi, vilket var ett ämne jag redan hade studerat. Jag brydde mig därför inte om att anteckna. Varje gång jag sneglade lite mot honom hade han samma utryck, och stela position. Hans hand,som låg på hans vänstra ben, var så hårt knuten att det såg ut som att senorna skulle poppa ur själv handen. Det skulle inte gjort mig någoting. Hela lektionen tog oändligt lång tid, och verkade aldrig ta slut. Jag kunde inte ljuga för mig själv, och säga att det inte att jag väntade på att hans hand skulle slappna av. Det var något den inte gjorde. Vad sjutton var det med honom? Brukar han vara så här kall alltid? Det måste ha något med mig att göra. Men han känner mig inte ens. Jag blängde på honom, och han tillbaka. De nattsvarta ögonen utstrålade ren avsky, och jag ångrade att jag hade tagit mig friheten att våga möta hans blick. Jag flyttade osäkert runt på min stol och tittade bort. Om blickar kunde döda- vore jag redan vara död. I samma ögonblick som klockan ringde, steg Cullen upp och lämnade klassrummet. Om jag inte hade kommit av mig- den högljudda ringklockan var inte stillsam precis- hade jag tänkt att skälla ut honom. Säga några sanna ord och krossa hans helt perfekta ansikte. Mentalt då.Jag började smala ihop mina saker för att kanske hinna ikapp honom. Perfekte, snygge, smidigt Cullen! Hah. En sådan filmstjärna borde inte befinna sig i Forks. Jag slängde upp min axelväska och småsprang ut ur klassrummet. Han borde dö. Falla ner död, eller något. Edward Cullen.